En 67-årings funderingar

Posted on by September 15, 2009 by Invited Contributor

Att vilja vara oberoende är kanske något som i högsta grad hör ungdomen och tonåringen till. Nu vid 67 års ålder tänker jag inte så mycket på det. Känner mig ganska oberoende av saker och ting trots att jag ju inte är det egentligen. Man är ju beroende av det mesta, t ex av att ha pengar till sitt försörj, vilket kanske är det viktigaste. Att ha en bostad, bil, om man som jag bor på landet och har långt till affär m m. Telefon, eller tv kanske man kan klara sig utan, men inte radio! Snart är man också beroende av dator, för att t ex kunna betala sina räkningar. Beroendet är kanske större nu än för ca 50 år sedan? Nej, det är nog känslan av att vara oberoende som är det viktigaste.

Som pensionär bestämmer jag själv över min tid (tror jag).  Jag kan sätta mig på en parkbänk och lyssna på fågelsången, titta på folk som jäktar förbi till alla sina “måsten”, när jag vill. Men hur länge? Jag kanske har bestämt möte med någon, jag borde gå hem och städa, som inte blivit gjort på länge. Kanske handla mat, besöka en vän som är sjuk och kanske beroende av att någon hjälper till med t ex matlagning. Beroendet blir så att säga ömsesidigt. Oberoende kan man nog vara i teorin men aldrig i praktiken.

Några små funderingar kring “oberoende” av 67-åriga pensionären Birgitta Iwald.