Jag lämnade gangstergängen

Posted on by September 15, 2009 by Invited Contributor

Peter, 33, bor på i centrala Stockholm, har sambo, tre små barn och arbetar på skola. Grannarna kallar honom skämtsamt för Värstingen. Det finns en orsak till smeknamnet: På 90-talet tillhörde Peter de kriminella gängen i Tumba.

Peter vill gärna berätta om sina reflexioner kring begreppet oberoende, men han bad oss på IdeasForChange om hjälp. Vi har bytt ut personliga detaljer för att Peter inte ska kunna identifieras.

”Jag har aldrig tagit droger eller varit beroende av alkohol. Däremot har jag varit helt beroende av min status i gänget. Jag gled in i kriminalitet redan i tolv-trettonårsåldern, det fanns inget alternativ tyckte jag.  Jag kommer från en bra familj och bodde i ett trevligt område av Tumba, men eftersom jag blev betraktad som ”svartskalle” med allt vad det innebar, sökte jag mig till de kriminella gängen. Här fick jag en stark identitet – och respekt. Jag avancerade snabbt och hamnade i en roll som indrivare. På köpet fick jag vapen, snygga tjejer och ett stort kontaktnät.  Alla jag umgicks med var mer eller mindre involverade i kriminalitet, även på gymnasiets hotell och restauranglinje.

Idag lever jag ett helt annat liv. Lika lätt som jag gled in i gänglivet gled jag därifrån. Det var ingen person eller händelse som ledde till en avgörande vägval i mitt liv utan snarare en förändring som skedde successivt i och med att jag satsade mer på idrotten.  Jag har alltid idrottat och blev tillräckligt bra på fotboll för att bli tränare. På så vis kunde jag tjäna mina första pengar på laglig väg.

Jag fick allt mindre tid över till gängen, men jag gjorde aldrig något statement av att jag lämnat dem. Kanske är det därför jag fortfarande är respekterad i Tumba. Folk vet vem jag är och än idag tio år senare vet jag att jag vilka jag kan ringa om jag hamnar i knipa. Men ingen av de där personerna har någon makt över mig längre. För mig är detta en skön känsla av frihet.

Ibland när jag läser någon notis om ett rån kan jag få flash back och bli avundsjuk på stålarna. Men gemenskapen, som en gång gjorde mig beroende av den där speciella livsstilen, den saknar jag inte. Jag har ju en riktig familj med barn som ska till dagis om morgnarna. ”