Omslag: Marcus Johnson

Trots kort varsel och det faktum att Patrik Thärnå befinner sig i Kina, fick Ideas For Change en exklusiv telefonintervju med författaren.

Fakta om författaren

Foto:Helena Berglund

Namn: Patrik Thärnå

Ålder: 31 år

Familj: sambo

Bor: Sedan maj 2010 i Peking

Yrke: Pre-sales chef för Scania Kina.
(Tidigare produktchef med ansvar för Scanias “gröna” erbjudande.)

Klimatfrågan rör oss alla men berör oss på olika nivåer, vissa av oss förnekar fortfarande att det finns en problematik att ta itu med. Vi har många idéer för hur vi ska förändra världen och vårt beteende, och vi har mer makt än vi tror att påverka en positiv förändringsprocess. De flesta av oss har idéer som vi inte verkställer för att vi tror att det inte kommer att betyda något. Patrik Thärnå är en av dem som hade en idé om en bättre och mer miljömedveten värld, och hans idé blev så småningom en bok, ”Kolbrytarnas dilemma”.

”Kolbrytarna är en symbol för hela mänskligheten och dilemmat är allas angelägenhet”

Hur började ditt intresse för miljöfrågor?

-Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor. Däremot har jag inte förstått vidden av just klimatfrågan förrän på senare år. Tack vare mitt jobb har jag fått en bred förståelse för problematiken och det är frustrerande att se hur debatten i huvudsak drivs av olika egenintressen. Vi behöver diskutera samhällets utveckling, och för att få en bra dialog krävs det en ökad kunskap om hur vi påverkar klimatet genom vårt satt att leva. Jag hoppas att “Kolbrytarnas dilemma” ska bidra till en sådan konstruktiv dialog.

Hur skulle du beskriva bakgrunden till boktiteln?

-Boken hade från början en helt annan titel. Namnet “Kolbrytarnas dilemma” växte fram över tid, medan jag bearbetade texten. Jag ville fånga bokens innehåll i ett begrepp, ett begrepp som man kunde koppla både till energi- och klimat. Energi behöver vi för att leva, men den kommer i huvudsak från kolbaserade produkter som genererar växthusgaser. Dessutom ville jag fånga den inneboende problematiken, där den som ensam agerar för att minska sina utsläpp av växthusgaser kortsiktigt riskerar att minska sin konkurrenskraft, ett slags klimatets “fångarnas dilemma”. Kolbrytarna är en symbol för hela mänskligheten och dilemmat är allas angelägenhet, säger Patrik.

Det finns fortfarande en skepticism bland människor när det gäller global uppvärmning, Patrik Thärnå menar att även här finns det ett dilemma mellan faktabaserad miljödebatt och fragmentariska påståenden.

-Tyvärr är debatten väldigt fragmenterad och inte alltid baserad på fakta. Det är svårt att skaffa sig en helhetsbild bland alla lösryckta påståenden – som inte sällan sprids av olika former av lobbyorganisationer. Det här skapar förvirring, speciellt eftersom “experterna” inte alltid håller med varandra. Och eftersom källan, själva grundforskningen, är gömd i svårtillgängliga och svårlästa rapporter så orkar man inte bilda sig en egen uppfattning om man inte jobbar med frågan. Men om man tar sig över tröskeln och faktiskt läser rapporterna så blir det uppenbart att det inte finns något tvivel kring att människans sätt att leva skapar varaktiga förändringar i klimatet, menar han.

Hur ska man agera istället för att reagera tycker du?

-Man bör ställa krav på sina politiker att debattera frågan i valrörelsen. Inget parti verkar på allvar vilja ta i denna svåra fråga eftersom man inte vet hur det kommer påverka opinions-siffrorna. Antingen agerar “vi” genom att drastiskt minska våra utsläpp de närmsta åren eller så kommer vi att tvingas reagera på klimatförändringens effekter med höjda havsvattennivåer, torka, svält och ökad fattigdom som följd.

Jag är ett levande bevis på att klimatfrågan inte är “självrelerande”, säger Patrik när jag frågar honom om han har några bra tips på hur man ska göra en insats på individnivå

Det finns saker man kan göra på individnivå, som till exempel att äta mindre kött, åka kollektivt och att sänka sin elförbrukning. Jag försöker äta mindre kött och jag har blivit bättre på att släcka lampor och stänga av datorn när jag inte använder den. Men jag reser ganska mycket i jobbet och kör ibland bil för att spara tid trots att det egentligen finns kollektiva alternativ. Faktiskt är jag ett levande bevis på att klimatfrågan inte är “självreglerande”. Det behövs politiska beslut, styrmedel och investeringar i system och infrastruktur som underlättar “gröna” val.

Det viktigaste man kan göra är därför att debattera frågan med sina vänner och bekanta – gärna utanför landets gränser – så att medvetandegraden stiger och våra politiker får mandat/känner pressen att agera. Och såklart föregå med gott exempel så långt det är möjligt. Det är också en bra ingång till att diskutera frågan.

En högre kostnad på energi och utsläpp av växthusgaser skulle få konsekvenser för hur vi lever våra liv och alla kommer inte tycka det är positivt. Då krävs det politiskt ledarskap och mod att måla upp konsekvenserna av våra olika valmöjligheter.

Vilka svårigheter mötte du på vägen när du skrev boken?

Det tog lång tid att sätta mig in i materialet. Informationen var ibland svår att tolka, trots jag suttit väldigt länge med materialet. Ibland är det också “stuprör” inom olika vetenskapsområden, vilket bidrar till svårigheten att bilda sig en helhetsbild. Underlaget var aldrig menat for allmänheten. Det är bra bevis på att boken verkligen fyller ett tomrum, säger Patrik Thärnå.

Kolbrytarnas dilemma är en bra ingång för att våga diskutera frågan- boken ger sammanhang och förståelse

Efter att ha läst ”Kolbrytarens dilemma” kan jag bara instämma med Patrik Thärnå att det är viktigt att debattera med sina vänner och bekanta och öka miljömedvetandet. Hela idén bakom Ideas For Change handlar om att samla kunskap från världens alla hörn och sakta men säkert förändra världen.

Boken är en bra ingång för att våga diskutera frågan. Den ger en helhetsbild och eftersom den är skriven på ett enkelt språk, utan konstiga ord, är det lätt att förstå och våga bilda sig en egen uppfattning.

Den är kort men det behövs inte mer. Saker blir sällan lättare att förstå bara för att man skriver mycket text. Det finns hur många långa rapporter som helst. Den här boken ger sammanhang och förståelse.

Vill ni veta mer eller bilda er egen uppfattning så finns ”Kolbrytarens dilemma” att köpa på www.bokus.com

Viola Zabeti för Ideas For Change

Related posts:

1. Jag delar upp oberoende i ett yttre och ett inre:
2. Jag är oberoende av Vattenfall!
3. Självreflexivitet

Reflections about the outcome of the presidential election in Iran 2009

Barack Obama’s victory after the presidential election 2008 came to symbolize change and the word “change” echoed all around the world like a soft whisper.

“Yes we can”. The citizens of the United States had enough and needed change, all they had to do was to register their votes and go to the election halls. The citizens of Iran also wanted change. On the 12^th of June 2009, they went to the election halls to vote. Maybe the beautiful words “yes we can” echoed in their minds and hearts, “are ma mitonim” in Persian. But no, in the Iranian case, it was not enough to go to the election halls. The regime had something else on their agenda, and it certainly was not “change”. The People of Iran were once again cheated by the Iranian regime, this time it seemed to be election fraud. 30 years silence turned into rage and shout which echoed on the streets of Tehran and all around the world in just one night. We also can, the Iranian people thought. We had enough. Maybe the trees whispered to the citizens of Iran “courage, yes you can too”. Because courage is not to be taken for granted in a theocracy. Courage is a virtue in Iran. Still, the people found courage, and day by day they became more courageous. At the same time the desperation and frustration grew. Shortly other Iranians became hopeful. Within 24 hours, all our friends had changed their Facebook status to positive words about change in Iran.  Yet, I could not help to feel powerless.

Suddenly a power struggle began between my brain and heart. My heart screamed “hope hope hope” whereas my mind tried to shout “impossible” and “no we cannot.

When the manifestations against the outcome of the election in Iran continued, my heart won and we all continued hoping. We demand human rights in Iran.

Banafshe Zabeti

Freelance journalist

The following days the violence against the protestors escalated. A young girl called Neda was shot on an Open Street in Tehran, even though she was not even an active protestor. This young girl gave fire to the demonstrators and the people who hoped and are still hoping for an Iran without murder or terror. At the same time the face of this unknown girl transformed into the soul and face of the struggle. She went from being Neda, a young girl, to Neda, the victim of the regime’s unrestricted violence, just like Ernesto Guevara, the doctor who became Che Guevara the revolutionary after his death. Even though similar violence acts was produced in Iran, the people kept fighting and showing their disappointment and rage in Iran and abroad. The number of people showing support and solidarity for the Iranian grew day by day. When Obama and some western countries choose to stay neutral to the outcome of the Iranian election, they gave power to the common human being who fought for freedom. In the end, everyone was hoping and is still hoping for a change of the Iranian system, something that the mullahs reject and do not allow. Now that the demonstrations are decreasing, we shall all hope, hope that despite the ugly presidential election of Iran, we all took one step forward, even if the step is still small.

Keivan Hamidian

BA in International

Related posts:

1. Iran is still bleeding
2. “How many years can some people exist before they’re allowed to be free” (Bob Dylan)
3. Inside a young girl life in Africa

Iran is still bleeding

I cannot believe that it was soon 1 year since the outcome of the presidental election in Iran. We  all remember the sudden chaos that gave so many people the courage to cautiously hope for change. As the violence of the regime increased and the whole world reacted and sympathized with the Iranians, the people cautiously shouted “AZADI”, “FREEDOOM”.

Eleven months later Iran is still bleeding. But I want to celebrate the courage Iranians are showing and I feel obligated to share these ideas to the digitalized world. Words, pictures, illustrations and ideas for change can yet not stop the bleeding, but highlights the violence of the Iranian regime, and makes hope grow.

The best weapon against a totalitarian regime is to never shut up. So please, keep making your voices heard. Keep spreading the symbols for AZADI.

Photo by: Iman Nabavi

Here are the conversation between me and Iman Nabavi, whom I have never met but had to ask if I could use his illustration on Ideas For Change. Here is the conversation:

My email to Iman Navabi:

Dear Iman,

My name is Banafshe Viola Zabeti and I found your picture via facebook. I have created the category FREE IRAN on www.ideasforchange.tv and I want to use your picture/illustration and I wonder if it is okay?

Please let me know as soon as you can.

I will not display your name unless you want to

KEEP THE FIGHT FOR AZADI

Banafshe

The reply from Iman Nabavi:

Dear Banafshe,

Thank you for your email and I apologies for late reply.

regarding your request, using my design, You are most welcome to use it, free of charge, to inform, to arouse, to reflect, to state our dangers and our opportunities, to indicate our crises and our choices, to lead, mold and educate.
I created that design to remind this country of what it has forgotten. my hope was to remind the world that fairness, justice, and freedom are more than words, they are perspectives and my single greatest regret is that our compatriots had to die for our dream to live. If we don’t fight now, everything they stood for, will die with them.
I am confident that our goal is one and the same: the pursuit of Truth and with standing for humanity and  justice and fairness, man will be what he was born to be: free and independent.
Thank You & God Speed
Your Compatriot, Iman Nabavi

Related posts:

1. Yes we can- are ma mitonim

(this article is written in Swedish)

Short summary:
The aim of this article is to engage the contributors of Ideas For Change with question is about children and the future of children. The reason why I created a category with emphasis on “tomorrow”, is beacause I believe in a better tomorrow for our children. However, it is time to engage and react together to create a better future for children all over the world. Let us also try to fight against the prejudice that western children are free.

Kategorin ”Children of tomorrow” har som syfte att diskutera barn i världen och framtiden.

Jag hoppas att många kan bidra med artiklar som rör barns rättigheter, barnets bästa och andra tankar om världens barn.

Tanken med denna kategori är att väcka debatt och tankar om barn och barnens rättigheter men att samtidigt försöka få ett så brett perspektiv som möjligt. Det finns redan många fantastiska organisationer och forum som Rädda Barnen och andra organisationer som kämpar för att alla barn ska ha samma rättigheter. Ofta fokuserar man på barn i Tredje världen och enligt min tolkning är trenden och uppfattningen att det är bara dessa barn som behöver räddas.

Undermedvetet skapar detta ett ovanifrån perspektiv, ett vi- och de tänkande. Barn far illa i hela världen. Även i vårt trygga Sverige, ibland mitt framför ögonen på oss och vi blundar. Vi blundar för att vi har lärt oss att tänka ”Det är inte mitt barn och inte min angelägenhet”. Vems angelägenhet är det inte undrar jag, om inte alla vuxnas och alla som faktiskt kan göra något och förändra samhället? Vad tycker ni? Hur reagerar ni i situationer där ni vet att barn far illa men inte vill gå ett steg längre för att ni inte känner att det är ert ansvar? Vi vet att BRIS finns, och BRIS finns av en anledning. VI VET att barn far illa. Vi vet att vi har ett ansvar. Men frågan är, vad gör vi?

Varför jag har valt att döpa denna kategori till ”Children of tomorrow” är för att jag trots allt har en optimistisk syn på framtiden, jag tror på människans goda vilja att hjälpa, ibland vet vi bara inte hur vi ska börja och blir handlingsförlamade.

Jag ska försöka bidra med intressanta artiklar och länkar varje vecka med olika ämnen som rör barn. För att inleda kategorin ”Children of tomorrow”, börjar jag med en kort sammanfattning av Barnkonventionen:

Den 20e november 1989 antogs Barnkonventionen av FN:s generalförsamling(se Barnets rättigheter, En lättläst skrift om konventionen om barnets rättigheter UD 2008). Barnkonventionen har som syfte att värna om det enskilda barnets rättigheter, och alla länder som har ratificerat barnkonventionen åtar sig att binder sig folkrättsligt till att förverkliga den. Nästan alla länder i världen har idag ratificerat barnkonventionen, men det hindrar inte flertalet av dessa länder att dagligen bryta mot dessa konventioner. Den viktigaste definitionen enligt min mening, är vem som är barn. Konventionen säger att varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen”. Redan här försvinner många barns grundläggande rättigheter i mina ögon. I Iran, kan en 9 årig flicka gifta sig och betraktas som vuxen, och Iran är ett land som har ratificerat barnkonventionen (1994). Som ni kan förstå finns det en hel del motsägelser i barnkonventionen när det gäller barnens rättigheter.

Det har snart gått tjugo år sedan barnkonventionen antogs, men fortfarande är det många barn världen över som berövas sina mest grundläggande fri- och rättigheter.

Denna vecka vill jag ta upp Artikel 19 i Barnkonventionen och diskutera motsägelser.

Enligt Barnkonventionens artikel 19 ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga lagstiftnings, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. Sverige lever inte upp till barnkonventionens artikel 19 enligt de uppgifter och rapporter som finns tillgängliga.

Några användbara länkar för er som är intresserade av att läsa mer på egen hand:

http://www.barnperspektivet.se/teman/utsatta-situationer/misshandel

http://www.barnombudsmannen.se/

http://www.skolinspektionen.se/sv/BEO/

http://www.raddabarnen.se/Pages/default.aspx

Viola Zabeti



Related posts:

1. 12 dollar för oberoende
2. Jag är oberoende av Vattenfall!
3. Jag lämnade gangstergängen

It is even more frustrating to know that people still deny the Holocaust, and not only political leaders such as Ahamdinejad who says whatever he likes just to live up to his fantasim and ideology. Many times, too many times, I have heard people say “My God it was over 60 years ago that the Jews were victim of fascism, racism and holocaust”; what is the fuzz about? Can you imagine that people actually express themselves like this?

Yesterday I saw the awaraded documentary “Mr Rakowski”  by Jan Diederen about Sam and Richie Rawkowski, a father who was reffered to as a “survivor from the Holocaust” and his son Richie Rawkowski who belongs to the category “the second generation of survivors”. What was very striking with the documentary, that I will always remember, is what mr Richie Rawkowski said about the term “survivor” about the people who were not murdered during the Holocaust and who are still alive.  He said, and I quote “What a bad word, what a wrong word”. In Richie Rawkowski’s point of view, the survivor experience, wheather you belong to the second generation of “survivors” or the victims, it is mainly an experience of rage and bitterness. He says “The real message and goal should not be survining, it should be thriving”.

I agree with mr Rawkowski, let us grow together and re-value our own thoughts about our human beings and their experiences. Let us transform the anger into political and personal will to change this world. Not all human beings were gulity of the Holocaust, but we are all responsible of our thougts and actions today.  So let us all remember The Holocaust and what fantasism and ideologies are capable of doing to our fellow human beings. Let us all remember that it is not an innocent comment to say “Oh what is the fuzz about,  the second world war was over 60 years ago”.

First of all, 60 years is nothing and you cannot measure one of humanity’s worst tragedy’s, if not THE worst tragedy in human history, in years, seconds, hours etcetera. But you can measure your own thoughts and actions and CHANGE your way of thinking. This is what we need to do. How can someone in a modern world, express themselves in terms like that?

 Would the very same person with this fanatic ideas that I would like to call racist, look into his fellow human beings who actually experienced fascism and its horrour and say the very same thing? I do not think so. He or she would not be able to say one word. So once again, please let us all change our ways of thinking about mankind, our fellow human beings and how we think about ideologies. You do not need to be in an explicit racist organisation to be a racist today. New racism is so hidden in everyday comments and deabtes, that it is invisible to many people. 

These ideas and thoughts who appears to be innocent, said during the coffee break, or while drinking a glass of wine with some people, are actually dangerous and political. It is in my point of  view: violation, racism and oppression. It is visible oppression that is unseen.

So lets make unvisible oppression visible by never being quiet. We are not directly responsible of other people’s thoughts and actions, but by shutting up, we are responsible of in some ways repeating history.

Viola Banafshe Zabeti

Click here to view the embedded video.

Related posts:

1. If you tolerate this, then your children will be next
2. “How many years can some people exist before they’re allowed to be free” (Bob Dylan)
3. Justifyable?

When I first heard about the social network www.Ideasforchange.tv was via JMK (the department for Journalism Media and Communication), where I had studied and from where I graduated last year. I was immediately interested to find out more about the project and thought what if I could make a difference and contribute with my ideas.

“Ideas for change”, was really like lovely music to my ears: “the right idea meets the right problem”. I could imagine myself be fully engaged in this project, to be able to contribute with my ideas.  It was not a question about how to contribute; the whole project was so clear and brilliant in my eyes that I did not hesitate before I contacted the project manager Daniel Daboczy (who later became my new boss at the web-agency Dabber TV, but that is a whole different story that I’d love to share next time).

I thought: this is my big chance to increase the awareness about global warming. This is my big chance to increase the awareness about children’s rights and the perspective of the child, a term used by researchers in cultural studies. More importantly, this was my chance to engage people and make them contribute with their ideas. Sometimes you only need the right voice to actually understand that you do not need to be a part of a NGO, a governmental institution etcetera to make a change. After a few seconds on www.ideasforchange.tv you will understand that it is like the whole planet has collected the very best ideas on a web site and you realize that it can only grow bigger and wiser. So many voices. So many faces. So many tears. So much pain. All floating next to each other, like an universe of its own called: ideas for change. 

Most recently I realized that social entrepreneurship is a matter of trying, a matter of acting rather than just reacting.  It is awareness about the fact that we all actually can make a difference and have a responsibility to contribute with our ideas to turn up the volume against injustice and rise together to fight and literary create a better world.

Some say that you cannot change the world in one day. I most certainly agree. However, who said that you cannot change your attitude in one day? 

On Friday the 4th of december the artist Shakira was one of the eminent guests at the popular show Skavlan and said “we all need to be political but we do not have to be politicians”. Well put Shakira! I share her point of view and must say that a political act is not monopolized by those holding the greatest power or those voices that are too noisy today. WE must never forget that we all have the power and possibility to make our voices heard, internet is the best listener in these times. The outcome of the presidential election in Iran and the anger and disappointment it caused is one of many examples. The people of Iran screamed and we all heard their voices. Imagine if they had thought that their voices could never be heard? We all have a responsibility to share our ideas and knowledge, so I truly hope to see more contributors on ideasforchange.tv and more arguments to reach a better world.

Viola Zabeti

Related posts:

1. I left communism 20 years ago
2. Make A Promise To Save The Environment In Your Own Way And Get 500GB File Hosting Account For Free
3. Project management on the edge of chaos

Förtryck är ett ord som beskriver maktmissbruk och förekommer i hela världen. Men förändring och hopp ekar i varje hörn i världen och uppmanar oss till att aldrig mer hålla tyst. Tidigare under kvällen pratade även SVT:s chef Eva Hamilton om Iran i en kort intervju i samband med hyllandet av Internets 40 års jubileum när hon diskuterade Internets betydelse för spridning av information och kunskap. Den röda tråden blir: ORDETS MAKT och varje människas ställningstagande.

Att aldrig mer vara tyst. Att använda vare sig tryckt form av ordets  eller den digitala formen för att säga ”nu är det nog”, det gör mig som världsmedborgare och medmänniska mer medveten om hur viktigt det är att använda alla forum som finns för att göra våra röster hörda. I samma stund som Müller började sitt tal med att berätta om sina unga år som fäbodsflicka och använde gripande metaforer för att beskriva sitt liv och sin by som symboliserade förtryck, glömde jag allt glitter och glamour och det överdådiga som jag faktiskt sett fram emot hela kvällen(förutom alla tal). Müller liknande sin hemstad i Rumänien vid en kista och hennes starka och betygande ord fick mig att visualisera en stor begravningsplats med massa kistor, människor som dödats på grund av politiska åsikter. Neda som hade fått nog efter 30 års teokrati. Kvinnor vars röster och rättigheter inte räknas. Barn som arbetar 15 timmar om dagen som skuldslavar.

Förintelse. Förstörelse. Tog mig bara några minuter att från blåhallen och Müllers leende ansikte se ljuset utanför begravningsplatsen, jag såg liv. Jag såg hopp. Alla generösa människor som donerar pengar och kämpar för fred. Alla duktiga underbara författare och journalister som använder ordets makt för att sprida information och FAKTA: VAKNA UPP VÄRLDEN! Fler som har väckt hoppet ikväll:Helen Kimmel som är en givmild filantrop och Wyclef Jean som sjöng ikväll i Norge och har länge donerat pengar för att hjälpa sina medmänniskor. Vi måste enas för att kämpa för fred. Låt oss aldrig sluta skriva, sluta blogga och SKRIKA tills våra röster blir hörda.

Viola Zabeti

Related posts:

1. Självreflexivitet
2. Att göra en analys av vem som har makt och sedan låta sig beröras av dem som saknar den.
3. Jag är oberoende av Vattenfall!

Is there a risk of creating a kind of intellectual and critical elite who understands the problematic, while the “common” people who clearly need to question there own stereotypical way of thinking, remain unaffected?

-I think we always have to be aware of risks of reinforcing rather than deconstructing cultural divides, and this is something we have to work against in different ways. My own university is a meeting place for students and teachers from very different cultural and social backgrounds, and part of the aims is to encourage not only a multidisciplinary, but also a multicultural education. Education has a tremendously important role to play in making studies and research part of constructive forces for change.

Is it possible to discuss how different identities are constructed and how stereotypes are reproduced through the media, with the journalist elite who work within a cultural frame and a normative way of writing? (Is there hope?).

-One would hope so, and I think it is done. This is a question that could be more fully answered by the media specialists in my department. We also have to be clear about whose identities we are talking about, and whether identities are indeed constructed (we are not brick buildings), by whom and in what context, because we all consist of several identities and roles, and identities tend to be fluid. Elite journalists too are personalities and we cannot just take the journalist elite as a group and say that they are all the same.

Are the stereotypes and pictures of the others deeply rooted in our minds or can the “common” people be critical?

-Unpalatable as it may be, the sensationalism and stereotyping you refer to may be a way for the media today to attract readers’ attention in a competition with the Internet. But yes, every reader has a responsibility to read critically. Information is power – but it is we as readers who give media whatever power it has. Again, this is why I think education is crucial in developing critical thinking skills. Not just learning how to read, but learning how to evaluate what you are reading.

Do you think that there always need to be a group that according to the media are to be blamed for the failure of integration or do you think we can reach some kind of deconstruction, and in that case HOW?

-Ideally, no group should be blamed for failures of integration. Everybody has a responsibility to counteract such ‘othering’ of particular groups. Awareness and vigilance are key aspects. Will the media change? If society as a whole changes, the media will change, too. Every society tends to have its ‘others’. So far, our collective level of maturity hasn’t reached the level where we can deal with this constructively. But there is no law of nature that says that it should be impossible. Every human being needs to look inside and deal with their own shadows and understand the mechanism of projection – projections of fears and insecurities. And of course we can help each other in this process. Only when individual human beings have resolved these issues from within will we be able to move towards this greater change on social and collective levels.

Banafshe Zabeti

No related posts.

På T-banan mot Brommaplan sitter det två barn som ser ut att vara mellan 5 och 6 år.
När T-banan åker förbi hållplatsen Stora mossen, säger det ena barnet undrande: ”Varför heter det Stora Mossen? Finns det något som heter Lilla Mossen?” Deras pappa sitter bredvid barnen och ler. Nästa fråga lyder ”Pappa är slottet större eller Globen”? Frågorna som känns som en frisk och sval vind i den instängda luften på T-banan, får mig att tänka på hur barn och vuxna resonerar och kommunicerar.
Vuxna och barn kommunicerar på olika sätt. Vuxna tenderar att krångla till det, medan barn går rakt på sak. Ett steg mot vuxenlivet är att ”begränsa” sin ärlighet och använda fraser som ”om jag ska vara ärlig”. Vad ska man annars vara, kanske ett barn skulle säga. Ja, vad ska man annars vara?

Barn må ha ett mindre ordförråd och mindre utvecklade kommunikationsverktyg. Men i sin framtoning, är barn mer oberoende än vuxna som är beroende av alla regler och rädslor inför att faktiskt vara ”ärliga”. Vuxna lär sig att ”vita lögner” är okej, man kanske riskerar att såra någon annars. Barn talar med hjärtat och använder ljud och miner för att kommunicera. Hjärnan och hjärtat samarbetar. Någon gång under den perioden vuxna ivrigt eller motstridigt samlar på sig vuxen poäng, glömmer ett vuxet hjärta och hjärna att samarbeta. Samarbetet avslutas abrupt. Utan någon som helst överläggning, uppföljning eller ifrågasättande skiljs dessa åt. I värsta fall möts aldrig hjärtat och hjärnan igen när en vuxen ska kommunicera eller fatta ett beslut, allting rationaliseras in i minsta detalj och monotonin tar över. En beroendeställning skapas i en vuxen människas språkbruk och användning av fraser. Alltid ska det tas hänsyn. Ofta stoppas hjärtats röst av de oskrivna och skrivna reglerna för en vuxens kommunikationsnivå. Kanske behöver vi alla bli kära eller sårade, för att verkligen känna och lyssna på sitt hjärta, och tala från hjärtat. Åh vilket oberoende det skulle innebära.

Banafshe Zabeti

Frilansjournalist

Related posts:

1. Jag delar upp oberoende i ett yttre och ett inre:
2. Vad är oberoende för mig?
3. En 67-årings funderingar

Alla barn förtjänar fritid och utbildning. Att få en utbildning är ett viktigt steg mot oberoende. Iqbals mod fick några barn i USA att samla in pengar för att hjälpa andra barn bli fria från skuldslaveriet.

Alla människor kan vara modiga, men inte alla människor kan bli oberoende och fria, inte utan hjälp.

Se filmen om Iqbal

Banafshe Zabeti

Related posts:

1. Vad är oberoende för mig?
2. Vikten av oberoende beror för mig på sammanhanget
3. Oberoende för mig är…