Ideas for Change - Because the right idea can change the world » Resources

If it was your home

Daniel Daboczy - Editor in chief — Fri, 04 Jun 2010 10:41:07 +0000

Here your have a really good tool and project that visualises how big the BP oil spill is if it were in your neighbourhood.

http://www.ifitwasmyhome.com/

Project management on the edge of chaos

”Kolbrytarnas dilemma” av Patrik Thärnå- Lättläst om energi och klimat

banafshe.zabeti — Thu, 27 May 2010 07:06:32 +0000

Omslag: Marcus Johnson

Trots kort varsel och det faktum att Patrik Thärnå befinner sig i Kina, fick Ideas For Change en exklusiv telefonintervju med författaren.

Fakta om författaren

Foto:Helena Berglund

Namn: Patrik Thärnå

Ålder: 31 år

Familj: sambo

Bor: Sedan maj 2010 i Peking

Yrke: Pre-sales chef för Scania Kina.
(Tidigare produktchef med ansvar för Scanias “gröna” erbjudande.)

Klimatfrågan rör oss alla men berör oss på olika nivåer, vissa av oss förnekar fortfarande att det finns en problematik att ta itu med. Vi har många idéer för hur vi ska förändra världen och vårt beteende, och vi har mer makt än vi tror att påverka en positiv förändringsprocess. De flesta av oss har idéer som vi inte verkställer för att vi tror att det inte kommer att betyda något. Patrik Thärnå är en av dem som hade en idé om en bättre och mer miljömedveten värld, och hans idé blev så småningom en bok, ”Kolbrytarnas dilemma”.

”Kolbrytarna är en symbol för hela mänskligheten och dilemmat är allas angelägenhet”

Hur började ditt intresse för miljöfrågor?

-Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor. Däremot har jag inte förstått vidden av just klimatfrågan förrän på senare år. Tack vare mitt jobb har jag fått en bred förståelse för problematiken och det är frustrerande att se hur debatten i huvudsak drivs av olika egenintressen. Vi behöver diskutera samhällets utveckling, och för att få en bra dialog krävs det en ökad kunskap om hur vi påverkar klimatet genom vårt satt att leva. Jag hoppas att “Kolbrytarnas dilemma” ska bidra till en sådan konstruktiv dialog.

Hur skulle du beskriva bakgrunden till boktiteln?

-Boken hade från början en helt annan titel. Namnet “Kolbrytarnas dilemma” växte fram över tid, medan jag bearbetade texten. Jag ville fånga bokens innehåll i ett begrepp, ett begrepp som man kunde koppla både till energi- och klimat. Energi behöver vi för att leva, men den kommer i huvudsak från kolbaserade produkter som genererar växthusgaser. Dessutom ville jag fånga den inneboende problematiken, där den som ensam agerar för att minska sina utsläpp av växthusgaser kortsiktigt riskerar att minska sin konkurrenskraft, ett slags klimatets “fångarnas dilemma”. Kolbrytarna är en symbol för hela mänskligheten och dilemmat är allas angelägenhet, säger Patrik.

Det finns fortfarande en skepticism bland människor när det gäller global uppvärmning, Patrik Thärnå menar att även här finns det ett dilemma mellan faktabaserad miljödebatt och fragmentariska påståenden.

-Tyvärr är debatten väldigt fragmenterad och inte alltid baserad på fakta. Det är svårt att skaffa sig en helhetsbild bland alla lösryckta påståenden – som inte sällan sprids av olika former av lobbyorganisationer. Det här skapar förvirring, speciellt eftersom “experterna” inte alltid håller med varandra. Och eftersom källan, själva grundforskningen, är gömd i svårtillgängliga och svårlästa rapporter så orkar man inte bilda sig en egen uppfattning om man inte jobbar med frågan. Men om man tar sig över tröskeln och faktiskt läser rapporterna så blir det uppenbart att det inte finns något tvivel kring att människans sätt att leva skapar varaktiga förändringar i klimatet, menar han.

Hur ska man agera istället för att reagera tycker du?

-Man bör ställa krav på sina politiker att debattera frågan i valrörelsen. Inget parti verkar på allvar vilja ta i denna svåra fråga eftersom man inte vet hur det kommer påverka opinions-siffrorna. Antingen agerar “vi” genom att drastiskt minska våra utsläpp de närmsta åren eller så kommer vi att tvingas reagera på klimatförändringens effekter med höjda havsvattennivåer, torka, svält och ökad fattigdom som följd.

Jag är ett levande bevis på att klimatfrågan inte är “självrelerande”, säger Patrik när jag frågar honom om han har några bra tips på hur man ska göra en insats på individnivå

Det finns saker man kan göra på individnivå, som till exempel att äta mindre kött, åka kollektivt och att sänka sin elförbrukning. Jag försöker äta mindre kött och jag har blivit bättre på att släcka lampor och stänga av datorn när jag inte använder den. Men jag reser ganska mycket i jobbet och kör ibland bil för att spara tid trots att det egentligen finns kollektiva alternativ. Faktiskt är jag ett levande bevis på att klimatfrågan inte är “självreglerande”. Det behövs politiska beslut, styrmedel och investeringar i system och infrastruktur som underlättar “gröna” val.

Det viktigaste man kan göra är därför att debattera frågan med sina vänner och bekanta – gärna utanför landets gränser – så att medvetandegraden stiger och våra politiker får mandat/känner pressen att agera. Och såklart föregå med gott exempel så långt det är möjligt. Det är också en bra ingång till att diskutera frågan.

En högre kostnad på energi och utsläpp av växthusgaser skulle få konsekvenser för hur vi lever våra liv och alla kommer inte tycka det är positivt. Då krävs det politiskt ledarskap och mod att måla upp konsekvenserna av våra olika valmöjligheter.

Vilka svårigheter mötte du på vägen när du skrev boken?

Det tog lång tid att sätta mig in i materialet. Informationen var ibland svår att tolka, trots jag suttit väldigt länge med materialet. Ibland är det också “stuprör” inom olika vetenskapsområden, vilket bidrar till svårigheten att bilda sig en helhetsbild. Underlaget var aldrig menat for allmänheten. Det är bra bevis på att boken verkligen fyller ett tomrum, säger Patrik Thärnå.

Kolbrytarnas dilemma är en bra ingång för att våga diskutera frågan- boken ger sammanhang och förståelse

Efter att ha läst ”Kolbrytarens dilemma” kan jag bara instämma med Patrik Thärnå att det är viktigt att debattera med sina vänner och bekanta och öka miljömedvetandet. Hela idén bakom Ideas For Change handlar om att samla kunskap från världens alla hörn och sakta men säkert förändra världen.

Boken är en bra ingång för att våga diskutera frågan. Den ger en helhetsbild och eftersom den är skriven på ett enkelt språk, utan konstiga ord, är det lätt att förstå och våga bilda sig en egen uppfattning.

Den är kort men det behövs inte mer. Saker blir sällan lättare att förstå bara för att man skriver mycket text. Det finns hur många långa rapporter som helst. Den här boken ger sammanhang och förståelse.

Vill ni veta mer eller bilda er egen uppfattning så finns ”Kolbrytarens dilemma” att köpa på www.bokus.com

Viola Zabeti för Ideas For Change

Project management on the edge of chaos

Invited Contributor — Tue, 13 Apr 2010 10:46:07 +0000

Project management on the edge of chaos

by Arne Vestergaard and Marianne Smedegaard

We have for a number of years taught project managers how to manage people and processes. We have heard stories from many different organisations describing numerous ways to understand and execute projects. It seems that there exists not a single correct way to manage projects, but many possible ways. One thing, though, seems to be characteristic of most of the cases. Top management expects the project manager to have complete control over the project and to have answers to any question anyone might want to ask. In many cases it is also a requirement that the project manager ensures that members of the project group have clear goals and that the development of the project is on schedule.

In this paper we want to explore to what extent the effort to control and direct a project is useful, and to what extent a project can be restricted by tight control. Perhaps there are other concepts for project management that better fit with the complexity and variability that characterise projects in today’s world. Perhaps it is preferable to see projects as a living system rather than strategically and bureaucratically.

A change in perspective of this kind would mean that the project organisation must relinquish the idea of having control over the project all the time and, if they do achieve control, see it as a temporary state of affairs. Some degree of chaos then becomes a necessary (but not exclusive) condition for innovation and for handling complexity and change. In other words, the project manager must place the project on the edge of chaos. In this paper we will try to understand what this means in practice.

Wikileaks ensures our freedom. Now they need your help!

Daniel Daboczy - Editor in chief — Thu, 28 Jan 2010 08:35:32 +0000

“ Wikileaks has probably produced more scoops in its short life than the Washington Post has in the past 30 years ”
— The National, November 19, 2009

They have received hundreds of thousands of pages from corrupt banks, the US detainee system, the Iraq war, China, the UN and many others that they do not currently have the resources to release. You can change that and by doing so, change the world. Even $10 will pay to put one of these reports into another ten thousand hands.

Courage is contagious.

Please do something important today here:

http://wikileaks.org/

Click here to view the embedded video.

Computer recyclers – a scam

taboring — Mon, 28 Dec 2009 01:54:01 +0000

So called computer recyclers have been scamming the American business, educational, governmental and individual publics for years. The glut of unwanted and discarded electronics equipment (televisions, computers, monitors/other peripherals, printers, phones) is overwhelming and growing every year. Beleaguerd IT and maintenance departments had this problem dumped into their responsiblities starting early in this century, as it became known that such discards were potentially hazardous waste and questionable for disposal in US landfills.
Because there are little regulations in developing nations (India, China, Nigeria, Ghana, Vietnam), a disgusting pollution engendering scrap industry developed. A CRT monitor, fresh from your donation to a charity but still unwanted, can be sold for several dollars, packaged into a 40′ seagoing container with 999 others, and exported to India. There, it is dumped anywhere accessible. Laborers, earning $2 a day if they are lucky, will dismantle it with crude hand tools. They will take the copper yoke and the low grade circuit board from it. The remainder will be left where it lays. That punctured tube contains 4-8 lbs of lead dust (from a coating that absorbs the heat while it was sitting on your desk). This dust will enter the local atmosphere and cause birth defects and respiratory illnesses. Some lead will seep into the ground as it rains, entering and ruining the water table. There is ample evidence of this all over the Web (see www.ban.org for example).
As this problem has been publicized, it has become a topic to discuss as decision makers, those who have to decide how to dispose of their unwanted scrap, try to weigh the options. Unethical compnies, willing to be vague, spin and outright lie, have convinced the great majority of decision makers that they are ‘recyclers’, that they do not export scrap to developing nations, that they do not landfill it, that they do not use US prison labor to process it. The scam has matured such that these charlatans will issue Certificates to these effects. Most decision makers are more conscious of the bottom line than spoiling to investigate the ‘recyclers’. So, if a company tells the decision maker a good tale, offers low cost or no cost solutions and issues a Certificate, that company earns the business over a legitimate recycler, who must pay to process the equipment in the US, thus driving up the costs. The legitimate recycler will word a proper Certificate to warrant that there was no export of landfilling PERIOD, and will list the serial numbers of the disposed equipment to clarify that the company did indeed handle certain equipment properly, if somewhat more costly.
Recent exposes have publicized the polluters; one on CBS News’ “60 Minutes” and a situation in Pittsburgh PA concerning an identified scammer, EarthECycle, documented the scam where the polluters brazenly tell a customer a sales pitch, promising not to export or landfill, then violate that agreement at will. The legitimate recycler, had no chance to get the contract, because he had real costs to incorporate into the sale price.
After a long period of these scenarios playing out, more and more decision makers were demanding rigorous documentation and legitmate recyclers, particularly those called ‘e stewards’, affiliated with the Basel Action Network, were in place to legitimately earn the business of these coscientious decision makers. To that end, BAN e stewards began the organization of a rigorous certification process to establish their legitimacy even further. Thsi process is being developed and will bear fruit in the next 6 months.
Faced with the loss of billions of dollars in potential profits, the group of companies that has long depended on shady, unverified procedures, struck back. They organized. They formed a new organization, an outgrowth of several older organizations, entitled the “World Reuse, Repair and Recycle Association” or “WR3A” for short. In the not so old days, one of the scammers precepts that melded nicely into the ‘sales pitch’ was the use of a reference to the ‘reuse’ component of recycling. Any legitimate recycler agrees that reuse is the most desirable way to recyucle. It reduces costs as the equipment is less expensive and thus available to lower income potential users. It removes the need to use new materials. When donated to non profit agencies, there can be positive tax advantages. Reuse is great!
The polluters have woven reuse into the sales pitch, with a touch of charity often the glue. There is a woman in the e waste disposal industry who has for years solicited the equipment from corporations by telling them that it was going to be used in a far eastern nation to train orphans as technicians, and teach them to refurb CRT monitors for resale. Sounds great!
But, the sad truth is that there is such a glut of CRTs that there is no market for them in any real quantity anywhere in the world, even if they still work and need no repair. It is safe to say that they can usually NOT even be given away in any quantity. So, if a company takes them from a client, either for free or a little charge, how can they process them? Who would pay to ship them to the Far East? How about testing them, storing them, arranging for their distribution IF there was an outlet? And, what about the CRTs that do not work? In India, who will verifiably contract to keep them out of the waste stream? (By the way, this problem includes other electronic discards like computers themselves, CRTs are the best example)
Nevertheless, this new organization WR3A, will attempt to create the appearance of legitimacy with a logo, websites, public relations media. Those of us who know better must work to educate the consuming public to the facts that this is simply an attempt at ‘business as usual’, taking US waste, prolonging the squeezing of a profit from it under the ‘reuse’ battle cry that will continue to result in despicable pollution. Beleaguered decision makers will have WR3A literature to stick in the file to play CYA. However, the result will be the same as it has been. Those of us e stewards who have elected to attempt a business model that does not damage the environment will continue to attempt to educate the public

Justifyable?

carllindstrom — Sun, 20 Dec 2009 16:02:45 +0000

How can justify using 1/3 of our precious drinking water, to mix with feces for an unnecessary transportation??? [...] Related posts:

Saturday, December 5th: Climate Walk and Dance

Tcktcktck — Thu, 03 Dec 2009 07:24:49 +0000

This might be the last chance for us tho show the policy makers that we want a real deal in Copenhagen.

On Saturday, December 5th, the global climate campaign TckTckTck together with other organizations will arrange manifestations all over the world.

In Sweden, we call for a BRA meeting (=Bindande/legally binding, Rättvist/fair, Ambitiöst/ambitious.)

Manifestations will be held at Götaplatsen i Gothenburg, Mimerskolan in Umeå, Mynttorget i Stockholm and many other places. Take a look at the schedule and join us!

www.tcktcktck.se

On Dec 12 let’s show the World Wants a Real Deal!

Tcktcktck — Mon, 30 Nov 2009 08:37:06 +0000

On the weekend of December 12, TckTckTck and our partners will gather citizens in every corner of the world for our next massive global day of action. Our message is clear: at the Copenhagen climate summit, the world wants a real deal!

At very middle of the Copenhagen negotiations, people like you around the world will organize thousands of candlelight vigils, as well as marches, “signature walls”, and other positive events over the entire weekend.

TckTckTck and our partners, including the Elders, will present this global movement via photos, videos, pledges, and stories at a special vigil, happening right outside the summit building. Our partners Avaaz, 350.org, Greenpeace, WWF, Oxfam and others are all working to promote turnout worldwide to ensure that negotiators get the message loud and clear.

In the spirit of our September 21 Global Wake Up Call and 350.org’s International Day of Climate Action on Oct 24, this next and perhaps most important global day of action will bring together a diverse range of groups and individuals, from religious groups, university and grade school students, indigenous peoples, clean energy and technology enthusiasts, environmentalists, economists, politicians and everyone in between who wants strong action to safeguard the climate for generations to come.

Join the global day of action this December 12*. Sign up to organize or attend an event near you. Or visit our partners’ sign-up pages: Avaaz, 350.org.

www.tcktcktck.org

www.tcktcktck.se

Carbon footprint

Hank Nokanami — Mon, 23 Nov 2009 22:16:18 +0000

Its easier than you think to be carbon neutral. Reforestation is a simple and effective way to offset the carbon emissions we all produce. Whilst it is better to reduce your emissions at source by adopting CO2 reducing practices it is not always practical or possible.

Click here to view the embedded video.

Chimamanda Adichie. The danger of a single story.

Invited Contributor — Tue, 17 Nov 2009 08:30:04 +0000

After reading Binyavanga Wainaina’s How to Write about Africa, my friend Katarina Hedrén sent me a link to this wonderful talk by Chimamanda Adichie. She tells how she “found her authentic cultural voice — and warns that if we hear only a single story about another person or country, we risk a critical misunderstanding.” The single story robs people of dignity. We need a balance of stories to repair broken dignity. By rejecting the single story, Adichie says we can regain a kind of paradise.

The talk was given in July, so you might have listened to it already. If not take the time to listen to this.

On the same subject, Katarina wrote a piece on stories for a Swedish website. Who tells which stories? Who represents whom? She writes “An African pro-verb says that “Until the tale of the hunt is told by the lion, it will always glorify the hunter”. One could add that “Until the day the hunter hears the lion’s account, the hunter will remain misinformed”. Also worth reading.

By Minor Matter